Jag slår upp ögonen hastigt. Jag tittar så långt ögat når. Jag ser ett vitt, tråkigt rum. Jag ser en mörkhårig flicka sitta på en stol längre bort.
"Jen?" frågade jag ut. Jag hade någon gas tub eller liknande på minnen och en sladd i armen. Jag mindes inte så mycket sedan tidigare.
Flickan ställer sig upp och springer mot mig. Det var Jen.
"STEFF!" skriker hon och kramar om armen utan slangar.
"Vart är jag?" frågar jag ut. Jag känner inte igen mig alls och jag ligger på någon sjukhus bår.
"På London Citys Hospital Steff! För ett par dagar sen eller så, så föll du ihop i shoppingcentrumet! Läkarna sa att de inte visste vad du hade och så men de har gett dig mediciner för olika grejor och så och THANKS GOD YOUR ALRIGHT!" Juste vi är i London tänkte jag efter hennes korta förklaring.
Föll ihop? Jag mindes inte riktigt men en suddig bild av en Chai-latte och en léende Jen kom upp i huvudet.
"Hur länge har jag vart här sa du?" frågade jag Jen genom andnings apparaten jag hade på munnen.
"2 DAGAR! De sa först att du var i koma och visste inte när du skulle vakna men proven de tog sa att din kropp mådde bättre och bättre och nu är du vaken!" sa Jen riktigt snabbt och svabblade ut massa information.
"När får vi åka hem?" frågade jag lite tyst.
"SNART! för de sa att din kropp var i mycket gått skick och att så fort du vaknar ska de ta ett par prover och sedan kan du byta om och gå!" sa hon och hoppade upp och ner. Inte förs nu märkte jag att hon var röd runt ögonen.
"Jen, har du gråtit?" frågade jag och tittade in i hennes ögon.
"Eeeeh, jaa för asså du låg ju i koma och jag visste inte om det skulle ta minuter, dagar, månader eller år för dig att vakna till" sa Jen och log mot mig.
"But know i'm here so yeah, Jen, go and find a doctor" sa jag och blinkade mot henne. Hon log tillbaka och gick ut från rummet och snart in igen med en docktor efter sig.
"Hi Steffani. You seem to look good today" sa docktorn och började fiffla och titta på slangarna.
"Yeah" sa jag och flinade lite. Han gick fram mot mig och tog bort andnings apparaten. Docktorn var ca 35 år och var svart. Han var rätt stor och hans röst var grov. Han hämtade en spruta och började förklara att han ska bedöva lite där slangen sitter och sedan ta ut den och sätta på plåster. Jag nickar och biter i handen så att inte den obehagliga känslan av bedövningen ska kännas lika mycket. Han tog ut sprutan och tog bort någon slags tejp runt slangen. Jag hade inte blödigt mycket alls. Jag tittade bort mot Jen som fifflade med sin telefon när han tog ut slangen eftersom jag var lite känslig mot saker i hud som tar ut och in m.m. ”Vad gör du Jen?” frågade jag henne för att tänka bort slangen som nu var påväg ut från armen. ”Twitter” sa hon kort och snabbt. Just nu var hon helt inne i läsandet på twitter.

Jennas perspektiv –

1DtoUS läste jag på kategorin ”TRENDS” på iphone skärmen. Ikapp den direkt under var OneDirectionInfection vilka/vad var one direction för något? Om man nu ska översätta det blir det ju en riktning. ”En riktning till USA” tänkte jag och fnissa lite. Ja det skulle ju vara kul att resa dit någon gång.

”Hur lång tid tar det att byta om egentligen?” frågade jag Steff som stog bakom ett skynke och böt om till andra kläder.
”KLAR” ropade hon ut i luften och kom ut.
”Kom så går vi hem!” sa jag efter den lilla tystnaden mellan oss. ”Föresten vad var det för lapp du hade på ditt skrivbord?” frågade jag. Jag kom på att idag när jag var inne i hennes rum för att hämta kläder tills hon vakna. Ifall att liksom.
”Vadå för lapp” sa hon och tittade fundersamt på mig en lång stund.
”Ja” sa jag och harklade mig. ”Jag såg att du hade någon liten lapp på din byrå i ditt rum, i hotellet” sa jag och tittade nyfiket på Steff. Jag ville inte titta i den tidigare eftersom det kanske var något privat.
”Jag vet inte äns vad du pratar om” sa hon och tog på sig sina sneakers. ”Vi får väll se när vi kommer hem” sa hon och tittade upp mot mig.
”Let’s go!” sa jag och började gå mot dörren för att sedan gå ut och ta en taxi hem.