Previous - (Steffanis perspektiv -> lördag)
Jag gick mot soffan i vardagsrummet och märkte att Jen iaktog mig medans jag satte mig i stort sätt hoppade i soffan framför tv:n och satte på den.
"Varför har du bytt om? Vi ska väll ut och upptäcka London?" sa hon och startade sitt ''Sad-face''.
"Neeej, jag ooooorkaar inteee" sa jag och lät barnslig. "Vi kan upptäcka London en annan dag. Vi har hela sommaren på oss. Kan vi inte bara chilla lite?" sa jag och började göra mina valpögon.
"Fine!" sa Jen och skuttade ut till sitt rum.
Senare kom hon tillbaka och hade nu på sig sin neon oranga One Piece.
"Du vet den dära..." sa hon och letade efter ett ord som hon tydligen aldrig hittade.
"Den dära.." sa jag och tittade frågande på henne.
"asså den dära killen." sa hon efter några sekunders tänkande.
"Zayn?" frågade jag och tittade undrande på Jenna som satt och bet lätt i tumnageln.
"Ja, precis!" sa hon glatt. "Du skulle tagit hans nummer! Det kan ju inte vara en slump att ni träffas två dagar i rad och pratar med varrandra båda gångerna, Han var ju snygg!"
"Det kanske jag skulle ha gjort, men nu gjorde jag inte det" sa jag och tittade lite undrande på Jen.
"Jag tror han gillar dig" sa Jen efter ett tag. Jag brast ut i skratt och tittade sedan på henne.
"Dröm och glöm" sa jag och tog sedan kontrollen och bläddrade bland kanalerna.

---

"WAKE UP SPEEPY HEAD! TIME TO GO UP!!" hörde jag och jag vände mig automatiskt om till andra sidan av sängen. Det var ljust och jag hade precis blivit väckt av för tillfället den jobbigaste personen på planeten jorden. Självklart var ju Jen inte den jobbigaste på jorden men just nu var hon det. Hon ställde sig i sängen och började hoppa.
"Sluta a-p-a!" jag hörde knappt vad jag själv sa. Min röst var ricktigt hes. Ovanligt hes faktist och det gjorde ont.
"Wow! vad gjorde du innan du gick och la dig?" sa Jen och glodde på mig.
"J-a   v-e-t   i-n-t.." jag började hosta och slutade aldrig hosta. Jag satte mig upp och nu började känna svagt blodsmak i munnen men till-slut slutade jag och la mig ner i sovställning igen.
"Wooooow! smitta inte mig nu bara basill-ruckel!" sa Jen och hoppade dramatiskt bakot. Jag började skratta fast man hörde inte riktigt mitt garv, det sved till i halsen och jag började kvida. "Steff, prata inte! Du har tappat rösten av någon anledning så vila rösten." sa Jen som om hon var någon slags expert.
"Okej" viskade jag och fick helt plötsligt hennes pekfinger över munnen.
"shhhh don't talk little girl, don't talk" sa hon och jag kunde inte hålla mig för skratt. Det sved till i halsen änu en gång och jag började kvida igen.
"Ta på dig något och så går vi till frukosten" sa Jen och tog ett andetag. "Klockan är 8.30 och det stänger 10 så rappa på lite så att vi inte blir sist på frukosten. Det skulle ju vara pinsamt!" Sa Jen och blinkade mot mig och gick sedan ut ur rummet. Hon kom springandes tillbaka "Eller vill du stanna hemma på grund av din... röst? eller hur man nu ska säga att du har." sa Jen och blinkade.
"V-i  g-å-r" viskade jag väldigt lågt för att det inte skulle göra ont.
"Vad sa du du sa?" sa Jen och försökte vara extra rolig. Hon lutade sig fram och jag repiterade det jag sa.
"BRA! rappa på då!" sa hon. Hon lät nästan som min mamma och det ville jag säga men det kom ju inte fram och nu han hon gå iväg. Jag satte mig upp igen och satte fötterna på jorden. Tillslut ställer jag mig upp och benen skakade men slutade efter ett par sekunder. Jag hasade mig fram till byrån och öppnade den och satte på mig ett vitt linne, en stickad orange tröja och ett par svarta taights. Jag gick mot spegeln och tog på mig lite mascara och struntade i att borsta igenom håret utan drog fingarna igenom det. Håret vart ett smått lockigt så som jag oftast inte brukar vilja ha det men jag struntade i det en här gången. Jag kände egentligen inte för att gå ner till frukost-buffén. Jag var inte äns hungrig, ingen matlust alls. När jag klätt mig klart så gick jag mot Jen's rum. Medans jag gick kände jag hur ett plötsligt började bränna i halsen och jag började frysa. Jag fick ett hostanfall och slutade aldrig hosta. Jag satte mig på stolen i "korridoren" mellan alla rum i hotellrummet och slutade aldrig hosta. Nu började blodsmaken komma och jag hörde Jen komma springandes mot mig. Hon började slå lätt på ryggen och hostet slutade inte för en det sved till hårt i halsen. Jag slutade automatiskt och la handen mot halsen och kännde hur en tår fall ner från ögat på kinden.
"Men gud Steff va händer? Mår du bra?" sa Jen och såg välsigt orolig ut.
"J-aa" jag fick inte fram ett ord så jag nickade bara lätt.
"Är du säker?" frågade Jen gång på gång men jag nickade bara upp och ner tills hon gav sid.
Egentligen mådde jag inte såhära jätte bra men så pass bra att jag iallafall kan gå ner till frukosten.
Vi tog en hiss ner till sista våningen och gick runt hörnet runt hissen och började gå mot buffén. Inte förs nu la jag märke till Jens outfit, hon hade en stor vit shorta som hon längst ner hade stoppat in i ett par korta svarta jeans-shorts.

Jennas perspektiv-
Steff tog en macka med ost och gurka på + en varm choklad och jag hade tagit en skink-macka me sallad och samma dryck. Vi satte oss vid ett bord och pratade inte särskilt mycket på grund av Steff's röst. Innan  hade hon fått en host attack som inte lät så speciellt vanlig. Hon lät väldigt sjuk men hon envisades med att hon inte var det förtom rösten. Hon sa att allt var bra men jag var inte så säker på det. Hon var väldigt trött, eller seg iallafall och hon hade gåshud nästan hela tiden så jag antog att hon frös. Hon såg för övrigt väldigt frisk ut men verkade inte lika frisk annars.
Jag och Steff satt nu i tystnad åt vara mackor långsamt.
"Ska vi gå och shoppa sen eller?" frågade jag Steff efter tystnaden och fick vänta ett tag och tillslut fick jag en nickning tillbaka. "okej men är du klar nu för då drar vi!" sa jag och tittade om hon var klar. Steff ställde sig upp och tappade smått balansen men klarade att inte ramla. Hon fick tillbaka balansen och jag ställde mig nu också upp. Steff och jag gick och lämnade kopparna och tallrikarna på stället till höger om kassan.
Vi började gå mot utgången och tog en taxi till Londons största shopping-galleria.


Både jag och Jen fastnade med blickarna på en affär vid namnet "SWAG". De hade kepsar, sneakers och allt inom denna kategorin. Jag och Steff gick direkt mot sneakerserna och tittade på hyllan ett bra tag.
Tillslut lyfte jag upp ett par svart-vit-gråa nike sneakers som det var turkos botten och ett hyggligt pris.
"Vad tycker du om de här?" sa jag och tittade mot Steff med frågande blick.
"S-n-y-g-ga" sa hon och kollade in skorna. Hon gav mig en tumme upp och tittade mot skorna igen.
"Jag vill ha dem" sa jag efter en kort tids funderande.
Steff gjorde en chest och vifftade med händerna mot kassan och gick iväg till kepsarna. Hon tog upp en lite sliten och satte på dig den.
"Nå... v-ad tyc-kss?" frågade hon mig och tittade in i spegeln bredvid kepsstället. Jag själv skulle nog inte passat i den men det gjorde hon.
"Sjukt snygg! Den passar dig perfekt!" sa jag och vi började gå mot kassan. Nu var jag på riktigt gått humör.



Steffs Perspektiv -
Jag och Jen hade börjat gå mot ett kafé och jag beställde ingenting alls medans Jen beställde en chai-latte. Jag hade ingen matlust och var inte alls sugen på något alls. Jag frös bara och halsen gjorde ont och jag mår bara almänt dåligt. Men jag berättade det inte för Jen. Hon såg att vara så glad. Jag vill ju inte vara en glädje förstörare. Jen babblade om massor av saker medans jag inte hörde så bra. Jag försökte bara att bli av med min yrsel. Tiden kändes att gå riktigt långsamt och segt. Allt kändes upp och ner. Jag märkte att Jen plötsligt ställde sig upp och gick och lämnade koppen på ett ställ. Hon kom tillbaka och hon pratade mer och mer.
Hon tittade frågande och konstigt på mig.
"V-a?" viskade jag och tittade på Jen.
"Jag frågade en fråga, nyss" sa Jen och började fnissa lite. Jag hörde henne svagt och ett bullrande hördes starkt i mina öron. 
"Vart ska vi gå efter det här?" hörde jag Jen säga svagt. Men yrsel blev plötsligt lite starkare men försökte tänka bort den obehagliga känslan.
"H-em" viskade jag och tittade på en klocka längre bort. 
"Steff mår du verkligen bra?" sa Jen och tittade oroligt på mig. 
Jag nickade långsamt upp och ner. 
"Okej vi går hem nu då" sa Jen och log medans hon ställde sig upp och puttade in stolen. Jag ställde mig upp och yrseln blev hög. Jag kände att pulsen gick långsamt och mina ben skakade. Jag tog ett steg bak och förökte putta in stolen men jag hade ingen kraft. Jag tittade mot Jen som stog och leta efter något i sin hadväska. Jag tittade ner på mina fötter och det såg ut att vara en mil från mina ögon till dem. Jag tog ett steg mot Jen och jag började plötsligt frysa mer en tidigare. Mycket mer. Jag kände inte pulsen närvarande längre och svetten började rinna. Jag tittar åt sidan och känner hur jag tippar och faller. Det tar en evighet och inget jag kan göra åt det. Min andan hoppar till och slutar. Jag tar ett andetag och allt blir mörkt. Min puls stannar.

---

Tycks? Nästa kapitel kommer ut så fort som möjligt. Kom ihåg att kommentarer gör mig på skrivhumör!
- Emilia xx