Previous – Jennas perspektiv kväll
Harrys mamma pratade oavbrutet med honom och han svarade på ja och nej frågor. Det var sjukt. Ingen rörelsefunktion eller syn. Hur går det till? Vad jag har förstått, fick han en knivskada. Som hade svårt att läka. Han fick några stygn och han bad mycket om att få gå iväg från sjukhuset för turnén. Han fick det om han tog ett par tabletter samma tid varje morgon och med ett bandage runt magen. Och han sa ingenting till oss. Bara Steff visste lite och Louis. Han hade fått någon infektion och stygnen hade släppt och såret hade gått upp och han hade fått en blödning. Men hur kan det påverka hans rörelsefunktion i hela kroppen förutom fingret? Och hur kunde inte synen fungera. Eller rättare sagt hur fick han inte upp ögonlocken så som de uttryckte det? Allt måste ha rubbats totalt. Men hur?
Harrys mamma vände sig om mot mig och tittade in i mina ögon.
”Jenna?” frågade hon mig och viftade med handen för att få mig att komma fram.
Jag var fortfarande stumm efter hela händelsen och bara tog ett par steg framåt.
”I wanna tell you something” hon tog i mina båda händer och tittade in i mina ögon.
”He really loves you” sa hon. “I hope you understands that” hon tog ett par andetag men släppte inte blicken. ”When I call him he almoast everytime talks about you, and how wonderfull you are” jag tittade ner i marken och fälde en tår. “Hon tog Harrys medvetslösa hand och förde min till hans.
”Jn” alla vände sig mot Harry. Sa han precis något.
”Haz?” sa Zayn och alla bara glodde på honom.
Han ryckte till i handen och höll min hand riktigt hårt.
”Aj” sa jag halv lågt.
”Jag älskar dyj” alla tittade förblindat på honom. Sa han precis jag älskar dig. På svenska. Kommer han ihåg det?
”Jag älskar dig” sa han igen med brytning. Jag tappade balansen i benen och kramade om Harry hårt men mjukt på samma gång.
”If you only heard me” sa han.
“I hear you Harry, everyone hears you” jag kände tårar falla och rinna ner från mina kinder.
”I hear you Harry” sa jag och snyfftade. ”Jag älskar dig också” sa jag och man såg ett léende på hans läppar.
”Do you hear me?” det lät att han hade gråt I halsen.
“YES HARRY I HEAR YOU!” ropade jag av lycka och kramade honom hårdare.
Han satte sig upp och tittade på mig och kramade mig fortfarande.
Sjuksystern tappade allt hon höll i och stirrade på oss. ”It’s a miracle” hörde man henne säga.
”JENNA” skrek han och öppnade ögonen igen.
”Do you see me or am I in heaven?” sa han och log flirtigt.
”Harry, I see you and your on earth and your alive and you can talk to me and you can feel me and see me and move” jag sa allting i skratt och tårarna bara rann. Han torkade bort mina tårar med hans tummar och hans hander som höll mitt huvud .
”I love you Jenna” sa han igen.
”I love you more” sa jag och grät fortfarande.
”I love you the most” sa jag igen.
“That’s impossible” sa han och kysste mig hårt och sedan kramade om mig igen.
”Doktorn kom inspringades efter att systern hade hämtat han och han kom med prover och allt.
”HE CAN MOVE! TALK?!” sa han och sprang mot bädden.
Alla hade ställt sig runt oss och startat en grupp kram. Ingen sa någon ting eller tänkte någonting. Alla bara stod där och kramade om honom. Han levde. Han levde faktist och hade alla sinnen kvar. Doktorn stoppade gruppkramen och bad oss att gå ut en stund. Jag gick ut med ett léende som aldrig släppte, men med tårar i ögonen fortfarande. Han älskade mig och jag han. Jag kunde inte bli lyckligare. Ena stunden trodde jag att han var död. Andra satt vi i en gruppkram och vi slutade aldrig viska till varran att vi älskade varran. Det var otroligt. Det var ett mirakel.
(Anne Cox *Harrys mamma* på bilden till höger)
Steffanis perspektiv –
Allihopa gick ut till väntrummet där vi hade alla saker. Jag tog upp min hårborste och kammade ut håret som vart spik rakt. Jag la mössan i min väska och satte på mig min jacka eftersom jag var väldigt frusen även fast jag hade min stickade tröja på mig. Jag tittade i väskan efter min vattenflaska som jag alltid har med mig och hittade ett paket ciggaretter. Varför har jag dem? Har Zayn lagt de där?
När man talar om trollen, eller i detta fall tänker så kommer Zayn. Han ler riktigt stort och går mot mig. Han tar tag i min midja och bär upp mig och snurrar runt mig. Hela magen eller rättare sagt hela kroppen pirrade av glädje. Han satte ner mig och tittade in mig i ögonen. Ååååh hans ögon! De va så fina!! Man bara smälte så fort man såg in i dem så djupt som jag gjorde nu. Att den här killen valde mig. När han egentligen kan få vilken sångare eller modell som hälst! Men han valde mig. Snacka om tur. Och snacka om att jag är glad att han gjorde det. Och jag har aldrig varit lyckligare. Och jag hoppas att han känner likadant.
”I love you” sa han hest.
”Love is a strong word” sa jag med busighet i leendet.
”I know, I still love you”
“I love you to”
Han lutade sig fram och kysste mig mjukt. Någon började klappa bredvid oss och vi slutade och tittade dit.
”I have seen that so many times but it’s still so beautiful” sa han och låtsas snyftade. Det va Louis, såklart.
Zayn tittade på Louis konstigt och lipade mot honom.
”Wow we’ve got a bad ass over here” sa Louis och for upp med händerna i axelhöjd och backade snabbt två steg bakot. Alla runt omkring började fnittra. Och jag och Zayn med. Sedan tittade vi på varran och han släppte taget om mig. Jag lutade mig fram och gav honom en snabb kyss på munnen och sedan stod vi bara där.
”Guys, get a room” sa Liam när han gick förbi och alla började fnittra igen.
”You guys can’t stop messing with us right” Zayn hade rätt. De gjorde aldrig såhär till Jenna och Harry. Inte vad jag märkte i alla fall.
”Whaaaat?” sa Louis och fnittrandet slutade inte. Eleanor kom bakom Louis och gav honom en retande smisk.
”Guys” sa jag till Louis och Eleanor men mäst riktat mot Louis. ”Get a room”. Där började alla fnittra igen. Jag och Zayn satte oss i en soffa bredvid Jenna och samtalade lite smått.
”What are they doing to Harry now?” sa Jenna oroligt men hade fortfarande ett brett leende på läpparna.
”They’re doing some tests ’cuz they wanna know how he woke up just like that” sa Zayn och log.
I det ögonblicket kom Harry gåendes mot oss med en sköterska bredvid sig. Han hade bytt om till en vit t-shirt.
”Who wanna know how he woke up?” Alla räkte upp handen som om det var en skola ungefär.
”He started to talk when Steffani touched him and talked to him right?” sa hon och alla nickade instämmande.
“He’s heart literally skiped a beat when she touched and where near him” Harry bara stod och glodde på Jenna som tittade på han. De sa ingenting de gjorde ingenting , de bara tittade på varran. ”And then he got more blood to run through hes vains and they made the brain to work 90% normally again and then he could move and speak and everything, a miracle!” sa hon med en hand viftning I luften och vände på klacken och gick in I ett kontor. Alla tittade på Jenna och Harry som stirrade på varran länge.
Tillslut reste sig Jenna upp och de gick fort till varran och Jenna hoppade av glädje till honom och de kramade varrandra hårt. Harry förde bort henne några centimeter och kysste henne hårt på läpparna och de båda brydde sig inte alls att alla tittade på dem.
”Guys” sa Niall och de slutade kyssas å tittade på honom. ”Get a room” där kom den. Alla började skratta regält och de slutade med en till grupp kram. Allt var bara så perfekt.
”We need to celebrate this happyness” ropade Louis med glädje och alla höll med.
“Let’s go to some bar or something!” sa han igen och alla höll med yttligare.
Vi alla gick ut ur sjukhuset. Harry skulle komma tillbaka om några dar och plostras om och han skulle inte dricka någon alcohol på minst en månad eller två.
Vi åkte i en taxi till någon bar och alla gick in men jag stannade utanför. Jag gick några 20 meter längst gatu vägen och stod där och lutade mig mot väggen. Jag rotade i väskan och tog en cigg och tände den med en tändare jag hittade också. Jag tittade på ciggaretten länge. Jag hade aldrig rökt förut. Inte äns testat. Eller jo en gång för ett år sen på en kompis födelsedags fest där 200 pers kom men annars aldrig. Jag tog första blosset och kände hur röken åkte ner i lungerna och upp igen. Det gjorde att det kliade och host attacken kom. Jag hostade och hostade men tillslut gick de över. Jag tog ett till bloss å nu var allt okej. Det smakade ingenting det bara doftade. Men eftersmaken smakade som det luktade, på ett ungefär. Jag tog ett till bloss och det smakade mer. ”Steff!” ropade en person med brytning. Det var min älskling som kom springandes.
”What are you doing here?! Smoking?!” han var chockad. “You never smoke! You hate it!” sa han chockat. ”Where did you find that anyway?”
“In my bag” sa jag och log. ”Have you droped it there?” frågade jag och han tänkte efter.
”I don’t know but stop” han bad att jag skulle släppa ciggen.
”Where celebrating aren’t we?” han bara tittade på mig. ”I’m trying to stop smoke and now I see you smoking” han la armarna i kors och tittade snett på mig. ”One can’t hurt” sa jag oskyldigt. Jag tog upp ciggaretterna och räckte dem till Zayn. Han öppnade och tog en cigg. Jag räckte han tändaren och han tände. Jag tog upp mobilen och satte på kameran och tog ett foto precis när han skulle andas in röken.
”Eeeey” sa han och försökte ta mobilen. ”Give me that!” sa han och försökte ta den.
”It’s my phone” sa jag och la den i händerna bakom ryggen.
”Han tog fram händerna mot mina bröst och jag for fram med mina händer och stoppade honom. Han tog chansen och tog mobilen som låg i mina händer. Hur kunde jag va så dum det var ju bara för att få mobilen. Jag slog mig själv på pannan och han fnissade busigt.
Han tog upp bilden och suckade. Thats disgusting, it doesn’t even look good. Sa han suckade.
“Your lying” sa jag och han tittade konsigt på mig. ”You always look good” sa jag å tog mitt fjärde bloss och bländades av en blixt. Blixten försvinner och jag ser ett busigt leende på Zayn med kameran riktad mot mig.
”Eeeey” sa jag så som han sa det tidigare. Jag ställde mig på hans högra sida och tittade på mig på bilden i mobilen.
”God i’m ugly” sa jag och suckade.
”You’re the most beautiful girl I’ve ever seen Steff” sa han och tittade på mig med hans fina blänkande ögon.
”I love you to” sa jag med ett fnitter och tog mobilen och raderade bilden. Han tog mobilen och raderade den på sig själv han med. Han gav tillbaka mobilen och slängde sin cigg på marken och trampade på den. Jag tog ett bloss och gjorde det samma och höll röken kvar i munnen. Jag lutade mig mot Zayn och startade en långvarig och perfekt tungkyss med röken fortfarande i munnen. Han andades in och sedan släppte kyssen och andades ut röken. Vi fnittrade lite åt det och fortsätte. Hans händer log på min midja och mina armar runt hans nacke. Jag kände blickar falla på oss från folk som gick förbi men det brydde jag mig inte om.
”Guys!” Jag hörde en mörk dov röst från bar stället. Skulle han be oss att skaffa ett rum han med?
Vi båda tittade mot baren och såg Harry vinka till oss. ”What are you doing there? Come here!” sa han och jag å Zayn tittade på varran och sedan gick vi till stället. Allt var bara så perfekt. Om ett par dar så ska Harry plostras om och sedan är turnén på rullning igen. Jag var tillsammans med världens finaste kille och vi älskar varran. Seriöst älskar.
Min bästa kompis är tillsammans med en kille som är bästa kompis med min kille och de verkar älska varran de också. Men inte lika mycket som mig och Zayn förstås. För det går ju inte. Vad de än säger. Här står jag och fnissar till min egna torra humor med bästa upplevelserna och vännerna man kan ha på denna jord. Och så fyller jag ju 18 om bara ett par månader ungefär. Perfekt! ;)
Sista inlägget på den här bloggen. Hoppas ni har tyckt om hela novellen. Kommentara gärna vad ni tycker om hela novellen och inte bara det här kapitlet. Kommer som sagt starta en andra del (klicka här) men jag ska designa den och planera den lite mer noggrant än vad jag gjorde med denna. Har redan lite planer på gång ;) Älskar er och kommentara eran åsikt om hela novellen som helhet. PUSS! xx
Previous - Harrys perspektiv 22.15
"3. 2. 1" säger en konsert arbetare. "Go Go GO!" säger han nu och vi springer ut. Niall gör sitt hopp ennu en gång och jag kollar till min vänstra sida och håller för magen. Det får inte gå tokigt nu.
Efter att Zayn och Louis har pratat lite börjar vi sjunga I Want och det går ganska bra. Sista refrängen spelas och känner mig snurrigare än någonsin. Jag tog nog i för mycket. De andra pratar lite imellan och sedan börjar vi med What Makes You Beautiful. Jag känner hur jag blir ostadigare och ostadigare för varje steg. Hela världen snurrar och alla tittar på mig. Jag hör att musiken till mitt mellan solo-refräng spelas men jag får inte ut en ton utan sjunker ihop. Allt känns suddigt och hela synen och huvudet dunar. Jag tittar mot publiken och Niall tar mig på armen. Allt blir svart. Känseln känns inte längre. Och allas röster och skrik tystnar och det enda jag hör är mitt hjärta som dunkar en aning långsamare.
Harrys Perspektiv - 23.03
Jag verkar ha hörseln fortfarande. Jag hör en sjuksköterska prata. Det var den jag hade tidigare. Det hörde man på hennes ovanliga hesa röst. Jag kommer dock inte ihåg vad hon hette. Jag känner ingenting jag ser ingenting men jag hör. Jag hör Jenna gråta. Att jag inte kan resa mig upp och krama henne är förjävligt. Jag hör henne gråta floder. Att jag inte kan gå till henne å trösta henne gör att jag också vill gråta. Jag gör säkert det men jag har ingen aning. Jag hör de andra killarna komma å trösta henne. Jag älskar de där killarna. De gråter även dem. Jag hör min mammas röst. Hon skriker av förtvivlan och hon gråter. Det gör att jag vill gråta ännu mer. De kvinnor jag älskar mäst i hela världen står nu båda två och gråter.
"Nurse! He's... crying. Or he gets tears!" hörde jag någon säga. Jag hör någon ta ett par steg mot mig.
"Oh my god" sa hon och drog i någonting. Det låter som ett sjukbord.
Antagligen den jag är på. "I thought he wasn't alive, I thought he was dead. He has no pulse. But if he can cry, hes brain are still working and then he can hear and think and move fingers if it all should be imposseble! And we can make hes heart work again but we got at highest 10 minutes on us!"
Det är darför alla gråter så förskräckligt. Alla tror att jag är död. Att jag är borta. Och kommer aldrig tillbaka.
"HE CAN'T BE DEAD!" hör jag min mamma från dörren utanför. En dörr öppnas hårt och hastigt. Någon tar i mig hårt. Jag fick tillbaka känseln. "Harry come back! My baby come back" viskar hon i mitt öra. Men jag kan inte svara. Jag kan inte göra något än att känna och höra henne. Jag rör lite på finnertopparna men ingen verkar märka det. Tårarna kommer och kommer men ingen verkar märka. Jag lever faktist. Någon tar tag i henne å för bort henne. "NOOOOO MY BABY NOOOOO!"
De har fört bort henne och jag hör inte ett knyst av henne. Jag vill bara ställa mig upp och springa till de andra å krama om dem. Berätta att jag lever.
"He's half dead" hör jag en doktor säga. "But we can save him" säger han sedan.
De kan rädda mig. Jag är ju här! Jag hör mig själv tänka!
Jag får några kalla järn bitar på mig. Hela min kropp dunkar till. Det svider sjukt i mitt bröst. Jag hör pulsen komma. Jag var alltså död innan. Men inte hjärndöd.
"That got easy" sa doktoren. Och jag försöker fortfarande visa dem att jag lever med fingertopparna. Det svider fortfarande sjukt mycket i bröstkorgen.
"He Is moving hes fingertips!" sa en sjukskötersna. 'YES' tänkte jag.
"Harry, Im gonna ask you Yes and No guestions. I understand that you can't talk but you can use your fingertips"
sa en sköterska.
"He can't hear you" sa någon annan.
"How do you know?" svarade hon. "Two finger dots -" Hon slog fingret mot bordet jag låg på så att det lät två gånger. "- means yes. And one-" hon gjorde samma sak igen fast en gång. "- Means no. Okay?" Jag visste inte vad okej va på alla dessa finger slag mot bordet va så jag gjorde två som va för ja.
"Can U hear me Harry?"
Jag slog två gånger - för ja.
"Oh my god" hör jag någon säga häpet i bakgrunden.
"Can you think normaly?"
Jag slog två gånger - för ja.
"Can you see me?"
Jag slog en gång - för nej.
"Can U speak?"
"Of course he can't!" sa en annan person.
"I know but he needs to get in this yes or no thing 'cuz he's gonna be like this for a while" viskade hon till den andra och trodde nog att ja inte hörde. Men det gjorde jag.
Jag slog två gånger - för ja.
"With your voice, with words?" där kom földfrågan.
Jag slog en gång - för nej.
"Can you feel this Harry?" hon smekte mitt ben sakta.
Jag slog två gånger - för ja.
"Can you move?" Nej, det kunde jag inte.
Två gånger - för nej.
"Okay" sa hon och gick iväg några steg. Det var irriterande att inte kunna slå upp ögonen. Allt är bara svart.
Jennas perspektiv -
"You can come in" sa sköterskan och Anne sprang in fort som bara den och kramade om Harry. Han blundade och svarade inte.
"Harry!" skrek hon.
"Say something" skrek hon yttligare. "HE CAN'T BE DEAD!" skrek hon. Jag såg Harrys pekfinner spinna upp och ner dunsandes på bordet. Jag kännde tårarna komma igen. Han va död. Och nu kommer nervryckningar i fingrarna. Som om det skulle vara bättre.
Jag sprang ut och in på en toalett i väntrummet framför någon bokhylla och grät. Jag skrek och grät och svor och stampade i marken. Men inget hjälpte mot sorgen. Jag kunde inte fatta det.
-BANG!-
Någon slog på toalett dörren. Hårt.
"JENNA!!" Det var Steffani.
"JENNA GÅ UT UR FUCKING TOAN NU FÖR I HELVETE!" varför lät hon så irriterad.
"Sluta! Gå!" tårarna satt i halsen medans jag kämpade ut alla ord. "Varför är det så viktigt att jag ska komma! Om inte han finns finns inte jag OKEJ?!" jag skrek ut sista ordet. Jag orkade ingenting.
"Han finns visst" sa hon och jag vände mig mot dörren, låste upp, öppnade dörren långsamt och tittade på henne. Hon hade gråtit bort mascaran som låg utkletat på hennes kinder. Hon hade satt på sig en stickad mössa och tröja utan att jag lagt märke till det tidigare. Hon hade en död blick men sen kom léendet.
"Man skojar inte om bortgångna" sa jag irriterad som jag va.
"Vem är bortgången?" sa hon och lös upp ännu mer.
"Va?" Ibland förstod jag inte henne alls.
"Harry lever" sa hon och log fortfarande.
Jag stod bara där och tittade ner på golvet. Jag fattade ingenting. Alla tänkar och minnen och ord sölade ihop dig till en kletig sörga i skallen. Vad menar hon?
"Harry fucking LEVER! HAN LEVER! DE TRODDE FEL, ELLER DE SA ATT DE VISSTE MEN DE HADE FEL HAN LEVER"
Jag fick inte ur mig ett ända ord. "KOM DÅ" ropade hon ut och tog tag hårt i min hand och sprang till sköt rummet Harry låg i.
Alla stog runt i en ring runt skötbordet han låg på.
"Han kommuniserar med pekfingret just nu" viskade Steff i mitt öra. Jag nickade och tittade på honom.
Harrys mamma pratade oavbrutet med honom och han svarade på ja och nej frågor. Det var sjukt. Ingen rörelsefunktion eller syn. Hur går det till? Vad jag har förstått, fick han en knivskada. Som hade svårt att läka. Han fick några stygn och han bad mycket om att få gå iväg från sjukhuset för turnén. Han fick det om han tog ett par tabletter samma tid varje morgon och med ett bandage runt magen. Och han sa ingenting till oss. Bara Steff visste lite och Louis. Han hade fått någon infektion och stygnen hade släppt och såret hade gått upp och han hade fått en blödning. Men hur kan det påverka hans rörelsefunktion i hela kroppen förutom fingret? Och hur kunde inte synen fungera. Eller rättare sagt hur fick han inte upp ögonlocken så som de uttryckte det? Allt måste ha rubbats totalt. Men hur?
NÄST SISTA KAPITLET! Tragiskt men sant. Jag kommer faktist så småning om starta en Novell blogg med samma story fast del 2! (Info om det kommer senare på denna sida) Men iaf! Vad tycks om kapitlet? Kramar från mig! :D xx
Previous - Harrys Perspektiv
23.11
Alla sover och här ligger jag och och kvider. Det gör mer ont i bröstkorgen för varje sekund som går och ju mer det gör ont destdå snabbare vill jag somna. Jag vrider mig fram och tillbaks i sängen, jag vänder mig om mot Jenna och hon sover som en stock. Att gå runt på stan hela dagen måste ha gjort henne helt slut. Det verker till igen och jag kvider. Smärtan sprider sig för varje ''hugg'' mer och mer ut i armar och huvud. Mitt huvud dunkar och jag sätter mig upp sittandes i sängen. Allt känns konstigt och det känns som att hela gjorden snurrar. Allt svartnar till men kommer tillbaka igen. Jag bestämmer mig för att lägga mig ner igen och hoppas at jag kan somna. Hoppas bara jag nt får kramper imorn innan eller medans konserten. Jag bestämmde mig för att fråga turné sjukvårdaren om hon kunde titta på såret imorn efter konserten eller på måndag. Jag vill bli av med smärtan innan Jenna börjar ana.
Harrys perspektiv - 10.30
"Wake up sexy"
Jag öppnar ögonen och ser Jenna ligg aöver mig med bara linne och trosor och titta ner i mina ögon. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka. Hon tar på bröstkorgen rakt på såret och det svider hårt. Jag vrider mig om och utan att tänka ignorerar jag Jenna för några sekunder.
"What happend babe? what id i judt do?" hon låter väldigt förvirrad.
"Nothing i'm just tired" sa jag och tittade upp mot henne pch blinka. Hon log och kysste mig.
"its 10.30 come up now sleepy head!" sa hon och drog lite i benet.
"NO!" sa jag som ett litet barn.
Hon började skratta och drog mig halvt ur sängen.
"It's time to wake up" sa hon och skrattade.
"No i don't wan't to" sa jag och satte mig upp och drog henne mot mig. "Well okay let's go up". sa jag och hon log.
"Yeey!" sa hon och gick ur sängen. Jag gick mot skåpet och tog mina tabletter när hon inte såg och gick sedan efter henne till mini köket.
Steffanis Perspektiv -
Jag och Zayn satt och pratade om konserten de skulle ha ikväll och han verkade väldigt taggad.
Jenna och Harry kom in i rummet och satte sig. De båda hade pyjamasen på sig fortfarande och harry grimascherade och tog på bröstkorgen. Jag mimade till honom i frågan om han mådde bra. Han nickade och satte dig vid det avlånga och smala mat bordet tillsammans med Jenna och nu satt vi alla där och diskuterade konserten.
"Where's everyone?" frågade Harry plötsligt och tittade frågande in i mina ögon. Jag viftade på huvudet från höger till vänster och han förde sedan blicken till Zayn som log över min charrad.
"They're out for a walk" sa han och va sedan tyst.
Vi satt och prata ett tag men gick tillslut allihopa åt varsitt håll. Jag och Zayn gick ut från bussen för att gå till arenan. Där skulle vi anagligen få se Niall, Liam, Louis, Danielle och Eleanor. De ska ha en liten snabb 'rehearsing' innan konserten som är ikväll och öva lite coreographi. Vi gick mot byggnaden och utanför den stog massor av fans som skrek mot Zayn. En vakt sprang mot oss och bad oss springa fort till bakdörren. Vi hörde massa steg bakom oss. Jag kollade snabbt bak och många av dem som väntade kutade fort efter oss. En annan vakt stog vid bakdörren och visade klar teckan att gå in och vi sprang in.
"Shit" sa jag och började skratta av efterkicken.
Vi stog där båda och skrattade som två fån och gick sedan in i själva scenen. Där stod som riktigt de andra och väntade på oss.
"Where's Harry? And Jenna?" frågade Niall och tittade rakt in i mina ögon.
"They're getting dressed" sa Zayn och log. Han gick upp på scen och jag satte mig bredvid Eleanor och Danielle på andra raden på sittplattserna.
"What was that?" frågade Danielle skeptiskt.
"What?" jag hade ingen aning om vad hon menade.
"How Niall looked at you and your questioning look at him!" sa Eleanor.
"I don't know what you mean" sa jag som om jag inte alls förstod vad de mena. Fast egentligen gjorde jag det. Nial kollade rakt in i mina ögon och log medans han frågade om Harry och Jenna. Och jag fattade ingenting så jag förstår nog att de tyckte jag tittade tillbaka lite frågande. Men hur ska man tolka hans blick. Jag har ingen aning om vad jag ska tro. Jag bestämmde mig för att inte bry mig om det och vi startade prata om annat efter den korta tystnaden mellan oss tre.
Harry och Jenna kom in och Jenna såg mig och vinkade. Jag vinkade tillbaka och hon kom till oss och Harry gick upp på scen.
Vi pratade om lite allt möjligt tills killarna började sjunga. När de började sjunga satt vi helt stilla och bara tog in varenda ord från låttexterna och tog in varenda blick man fick. Zayn tittade in i mina ögon på varenda solo och jag tyckte det var jätte romantiskt av han att göra. Jag tittade lite på de andra för en gång skull och Harry verkade ha lite ont i bröstkorgen fortfarande. Louis måste ha druckit en energi drink för han hoppade omkring som en dåre. Även om det bara var ett litet genrep. Liam stod och tittade in i Danielles själ i varje ord han sa. jag vände min blick mot Niall. Han tittade in i mina ögon och tittade snabbt bort och sedan ned i marken.
Hade jag Mrs. No Understood skrivet i pannan elr? vrf tittade han på mig hela tiden. Jag måste gå fram och fråga någongång. Om jag har något i ansiktet han stör sig på eller liknande. Jag menar det kändes lite kostigt att han hela tiden skulle kolla så annorlunda på mig.
Nialls Perspektiv - Halva Konserten har gått
Vi är inne i lougen och byter om till vinterdelen. Jag sätter på mig min halsduk och jag är klar. De andra verka så gått som klara. Steffani sitter och läser en bok i rummet bredvid. Innan vi ska upp så tittar jag in lite snabbt. Hon är verkligen vacker. Zayn borde verkligen ta vara på henne.
Vi gick upp på scen och fansen jublade. Jag gjorde ett speciellt hopp jag brukar göra och de skrek lite högre för de sekundrarna. Vi sjunger en låt och det var verkligen livet att stå där uppe. Allt känns så perfekt och man kommer lite bort från verkligheten. Bara jag, eller vi, och fansen.
Vi sjunger tills vi ska byta om igen. Till sista delen då vi bara ska sjunga I Want och What Makes You Beautiful. Vi går in i laungen och sätter på oss kavajer och fin skor m.m som om vi skulle på någon stor nobel middag eller liknande. Innan vi går ut på scen tittar jag in i rummet där Steffani satt tidigare. Hon sitter kvar och när jag går förbi tittar hon upp och jag fångar henne i blicken. Jag stelnar till och tittar sedan framåt för att gå vidare till scen igen. Lyllo Zayn.
Harrys Perspektiv -
Det gjorde mycket ont i bröstkorgen. Jag tittade på bandaget så ingen såg och såret hade gått upp och jag blödde snart igenom.
Jag bestämmde mig att jag skulle gå ut på scen och sjunga klart även fast jag är lite yr och har världens kramper. Som om mannen med kniven skar mig om och om igen. Vi gick upp för den lilla trappan till scenen och smärtan vart bara värre och värre. Jag tittar upp och allt blir svart men det snurrar bara till lite och sedan ser jag igen. Obehagligt.
"3. 2. 1" säger en konsert arbetare. "Go Go GO!" säger han nu och vi springer ut. Niall gör sitt hopp ennu en gång och jag kollar till min vänstra sida och håller för magen. Det får inte gå tokigt nu.
Efter att Zayn och Louis har pratat lite börjar vi sjunga I Want och det går ganska bra. Sista refrängen spelas och känner mig snurrigare än någonsin. Jag tog nog i för mycket. De andra pratar lite imellan och sedan börjar vi med What Makes You Beautiful. Jag känner hur jag blir ostadigare och ostadigare för varje steg. Hela världen snurrar och alla tittar på mig. Jag hör att musiken till mitt mellan solo-refräng spelas men jag får inte ut en ton utan sjunker ihop. Allt känns suddigt och hela synen och huvudet dunar. Jag tittar mot publiken och Niall tar mig på armen. Allt blir svart. Känseln känns inte längre. Och allas röster och skrik tystnar och det enda jag hör är mitt hjärta som dunkar en aning långsamare.
HEJ! jag ska nog börja skriva liiite oftare och avsluta denna novell på ett bra sätt så att alla blir nöjda. Jag har en hel del idéer till en fortsättning till denna novell. Skulle det vara kul med en ny novell fast som är en Equals Love Novell 2?
