Jag verkar ha hörseln fortfarande. Jag hör en sjuksköterska prata. Det var den jag hade tidigare. Det hörde man på hennes ovanliga hesa röst. Jag kommer dock inte ihåg vad hon hette. Jag känner ingenting jag ser ingenting men jag hör. Jag hör Jenna gråta. Att jag inte kan resa mig upp och krama henne är förjävligt. Jag hör henne gråta floder. Att jag inte kan gå till henne å trösta henne gör att jag också vill gråta. Jag gör säkert det men jag har ingen aning. Jag hör de andra killarna komma å trösta henne. Jag älskar de där killarna. De gråter även dem. Jag hör min mammas röst. Hon skriker av förtvivlan och hon gråter. Det gör att jag vill gråta ännu mer. De kvinnor jag älskar mäst i hela världen står nu båda två och gråter.

"Nurse! He's... crying. Or he gets tears!" hörde jag någon säga. Jag hör någon ta ett par steg mot mig.

"Oh my god" sa hon och drog i någonting. Det låter som ett sjukbord.

Antagligen den jag är på.  "I thought he wasn't alive, I thought he was dead. He has no pulse. But if he can cry, hes brain are still working and then he can hear and think and move fingers if it all should be imposseble! And we can make hes heart work again but we got at highest 10 minutes on us!" 

Det är darför alla gråter så förskräckligt. Alla tror att jag är död. Att jag är borta. Och kommer aldrig tillbaka.

"HE CAN'T BE DEAD!" hör jag min mamma från dörren utanför. En dörr öppnas hårt och hastigt. Någon tar i mig hårt. Jag fick tillbaka känseln. "Harry come back! My baby come back" viskar hon i mitt öra. Men jag kan inte svara. Jag kan inte göra något än att känna och höra henne. Jag rör lite på finnertopparna men ingen verkar märka det. Tårarna kommer och kommer men ingen verkar märka. Jag lever faktist. Någon tar tag i henne å för bort henne. "NOOOOO MY BABY NOOOOO!"

De har fört bort henne och jag hör inte ett knyst av henne. Jag vill bara ställa mig upp och springa till de andra å krama om dem. Berätta att jag lever.

"He's half dead" hör jag en doktor säga. "But we can save him" säger han sedan.

De kan rädda mig. Jag är ju här! Jag hör mig själv tänka!

Jag får några kalla järn bitar på mig. Hela min kropp dunkar till. Det svider sjukt i mitt bröst. Jag hör pulsen komma. Jag var alltså död innan. Men inte hjärndöd. 

"That got easy" sa doktoren. Och jag försöker fortfarande visa dem att jag lever med fingertopparna. Det svider fortfarande sjukt mycket i bröstkorgen.

"He Is moving hes fingertips!" sa en sjukskötersna. 'YES' tänkte jag.

"Harry, Im gonna ask you Yes and No guestions. I understand that you can't talk but you can use your fingertips"

sa en sköterska.

"He can't hear you" sa någon annan.

"How do you know?" svarade hon. "Two finger dots -" Hon slog fingret mot bordet jag låg på så att det lät två gånger. "- means yes. And one-" hon gjorde samma sak igen fast en gång. "- Means no. Okay?" Jag visste inte vad okej va på alla dessa finger slag mot bordet va så jag gjorde två som va för ja.

"Can U hear me Harry?"

Jag slog  två gånger - för ja.

"Oh my god" hör jag någon säga häpet i bakgrunden.

"Can you think normaly?"

Jag slog två gånger - för ja.

"Can you see me?"

Jag slog en gång - för nej.

"Can U speak?"

"Of course he can't!" sa en annan person.

"I know but he needs to get in this yes or no thing 'cuz he's gonna be like this for a while" viskade hon till den andra och trodde nog att ja inte hörde. Men det gjorde jag.

Jag slog två gånger - för ja.

"With your voice, with words?" där kom földfrågan.

Jag slog en gång - för nej.

"Can you feel this Harry?" hon smekte mitt ben sakta.

Jag slog två gånger - för ja.

"Can you move?" Nej, det kunde jag inte.

Två gånger - för nej.

"Okay" sa hon och gick iväg några steg. Det var irriterande att inte kunna slå upp ögonen. Allt är bara svart.

 

 

 

"You can come in" sa sköterskan och Anne sprang in fort som bara den och kramade om Harry. Han blundade och svarade inte.

"Harry!" skrek hon.

"Say something" skrek hon yttligare. "HE CAN'T BE DEAD!" skrek hon. Jag såg Harrys pekfinner spinna upp och ner dunsandes på bordet. Jag kännde tårarna komma igen. Han va död. Och nu kommer nervryckningar i fingrarna. Som om det skulle vara bättre.

Jag sprang ut och in på en toalett i väntrummet framför någon bokhylla och grät. Jag skrek och grät och svor och stampade i marken. Men inget hjälpte mot sorgen. Jag kunde inte fatta det.

 

Någon slog på toalett dörren. Hårt.

"JENNA!!" Det var Steffani.

"JENNA GÅ UT UR FUCKING TOAN NU FÖR I HELVETE!" varför lät hon så irriterad.

"Sluta! Gå!" tårarna satt i halsen medans jag kämpade ut alla ord. "Varför är det så viktigt att jag ska komma! Om inte han finns finns inte jag OKEJ?!" jag skrek ut sista ordet. Jag orkade ingenting.

"Han finns visst" sa hon och jag vände mig mot dörren, låste upp, öppnade dörren långsamt och tittade på henne. Hon hade gråtit bort mascaran som låg utkletat på hennes kinder. Hon hade satt på sig en stickad mössa och tröja utan att jag lagt märke till det tidigare. Hon hade en död blick men sen kom léendet.

"Man skojar inte om bortgångna" sa jag irriterad som jag va.

"Vem är bortgången?" sa hon och lös upp ännu mer.

"Va?" Ibland förstod jag inte henne alls.

"Harry lever" sa hon och log fortfarande.

Jag stod bara där och tittade ner på golvet. Jag fattade ingenting. Alla tänkar och minnen och ord sölade ihop dig till en kletig sörga i skallen. Vad menar hon?

"Harry fucking LEVER! HAN LEVER! DE TRODDE FEL, ELLER DE SA ATT DE VISSTE MEN DE HADE FEL HAN LEVER"

Jag fick inte ur mig ett ända ord. "KOM DÅ" ropade hon ut och tog tag hårt i min hand och sprang till sköt rummet Harry låg i.

Alla stog runt i en ring runt skötbordet han låg på. 

"Han kommuniserar med pekfingret just nu" viskade Steff i mitt öra. Jag nickade och tittade på honom.

Harrys mamma pratade oavbrutet med honom och han svarade på ja och nej frågor. Det var sjukt. Ingen rörelsefunktion eller syn. Hur går det till? Vad jag har förstått, fick han en knivskada. Som hade svårt att läka. Han fick några stygn och han bad mycket om att få gå iväg från sjukhuset för turnén. Han fick det om han tog ett par tabletter samma tid varje morgon och med ett bandage runt magen. Och han sa ingenting till oss. Bara Steff visste lite och Louis. Han hade fått någon infektion och stygnen hade släppt och såret hade gått upp och han hade fått en blödning. Men hur kan det påverka hans rörelsefunktion i hela kroppen förutom fingret? Och hur kunde inte synen fungera. Eller rättare sagt hur fick han inte upp ögonlocken så som de uttryckte det? Allt måste ha rubbats totalt. Men hur?