Nu får vi bara hoppas på det bästa.

 

Jennas perspektiv - Tisdag 18.25

Jag vaknar upp med ett ryck av att någon spelar gitarr och sjunger i vardagsrummet. Det var jätte fint. Inte perfekt gitarrspelande men annars jätte fint. Undrar hur många gånger han har sjungit för Steff. Gud vad de var perfekta tillsammans. Och här sitter jag. Krossad. Chockad. Hatet sprider sig i kroppen när jag tänker på att mannen med min oskuld är en idiot han med. Att "sörja" igår och idag går inte för sig.

Det känns som att allt som hände var en mardröm. Att hela söndagen och måndagen faktist hände inatt i mitt huvud. Fast jag kommer ihåg chocken och den lilla smärtan som inte alls gjorde nytta. Tårarna som automatiskt kom. Det bara kom, bara sådär. Jag satte mig upp i sängen. Jag kände hur tårarna tröck bakom ögonlocken.

De slog mig, hårt och ville ut mellan varje jobbig tanke. Men jag stog emot att gråta. Jag ställde mig upp och tog upp mobilen och tittade på klockan. HALV SJU?!

Jag tappade hakan medans jag tänkte på att jag faktist sovit tills nu. Fast jag har ju inte kunnat sova dårå, jag somnade när Zayn och Steff vaknade. Jag gick ut för att se vad Zayn och Steff gjorde eftersom Zayn slutat sjunga för henne.

Jag tog mina steg och kom till vardags rummet och såg Steff ligga under Zayn medans de smått åt upp varran. 'Yukk' sa jag tyst för att inte de skulle märka och smög min väg. Det kändes som att ingen brydde sig om mig. Inte äns Steff. Jag menar, det som hände var ganska allvarligt. Eller? JA det var det.

Jag ville bara bort nu. In i min egna värld. Där allt är som jag vill. Fast nu vill jag bara vara själv och stänga av allt och bara gå. Och det ska jag göra. Iallafall idag.

Jag gick in på mitt rum och satte på mig en vanligt rött linne och ett par mys-shorts.

Jag satte på mig mina solglasögon eftersom det var rätt så roligt ute även fast det var kväll och satte upp håret i en knut. Jag tittade mig själv i den avlånga spegeln och fick direkt syn på att jag hade på mig halsbandet jag fick av Harry.

Han hade köpt det till mig för att han sett mig titta på det i affären för, en vecka sen tror jag. Jag var påväg att ta av det men behöll det på. Ingen kommer fatta att jag fått det av honom anyway. Jag visste att  jag skulle ångra att jag inte tog av mig det senare, men det skiter jag i just nu.

Jag tog fram papper och penna och började skriva;

 

 

Jag gick ut till hallen och tog på mig skorna tyst.

Jag öppnade dörren och stängde den så tyst jag kunde och lyckligtvis kom ingen rusandes mot dörren så ingen hörde nog att jag stängde den. Jag gick ner för trapporna och ut från hotellet. Jag tog upp mobilen och såg bilden på mig och Harry kyssas som låsskärm. Jag har inte använt mobilen sedan bråket så jag har inte hunnit ändra bakgrunden. Jag gick in på mina bilder och tog bort bilden och gjorde en annan bild på en blomma som bakgrund istället. Jag tog upp mina hörlurar och satte sladden i mobilen och tryckte in lurarna i öronen. Jag gick in på Spotify och sökte på John Mayer. Jag kände för att lyssna på honom. Jag tröck på artist och sedan album och tröck på första låten som hette 'Free Falling'. Jag hörde direkt vilken låt det var och tröck på nästa. Jag ville inte påminnas av Harry.

 

 

 

Harrys Perspektiv -  19.45

'Att jag faktist inte letade efter Jenna igår' tänker jag högt. Jag tog upp mobilen och ser bilden på mig och Jen. Jag kände hur tårarna kom och torkade bort dem. Jag stängde dem inne och gick ut i vardags rummet och ser Louis sitta och äta chips på soffan. Han tittar på mig och ser undrande ut. Han äter några chips till men plötsligt slutar.

"Have you cried again?" sa han och såg medlidande ut.

"Yeah, the only thing I can think about is Jenna. She's everything to me" man hörde på mig att jag hade tårar som bara ville ut. Man hörde det på rösten.

"You have got your punchment already I think" sa han och åt ett till chips. "Harry don't cry, or at least try" han tog tag i ett chips och räckte det mot mig jag gick fram mot honom och böjde mig ner och tog det med munnen. Vi båda började fnissa och jag satte mig bredvid honom i soffan.

"What should I do?" frågade jag och tittade ner i golvet.

"Like you said Zayn told you, go and find her. Call Steff and see if she's home or not"

Jag nickade på huvudet och ställde mig upp. Jag bytte om till 'finare' kläder. Jag satte på min konsert kavaj och jeans. Jag fluffade till håret och satte på mig mina skor.

"Bye Louis and thanks" ropade jag ut i luften medans jag öppnade dörren.

"Your wellcome" hörde jag innan  jag hann gå. Jag tog upp mobilen och ringde Steff.

"Hello Haz" hon lät lite smått sur på mig. Jen har väll berättat allt.

"Where is Jen?" frågade jag och bet mig smått på nageln.

"In her bedroom I think" sa hon kort och man hörde att hon gick någon stans.

"WOW HARRY" sa hon och tystnade.

"What Steff? What?!" sa jag. Jag vart orolig att hon hade gjort något dumt pågrund av allt som hände.

"She's not here" sa hon och lät smått chockad. "But she was here, but" man hörde att hon tog upp något papper. Hon viskade orden mycket lågt medans hon läste. "She's gone" sa hon. Åååh Nej! Vart har hon gått?

"Where?" frågade jag henne. Jag ville bara träffa henne och reda ut tovan och försöka gå vidare. Jag gjorde jätte fel men jag vill att hon ska förlåta mig. Jag älskar ju henne.

"I don't know" sa hon och jag kände oron i hela kroppen. Tårarna tryckte med de  brydde jag mig inte om.

"Ok, see ya later" jag tog några andetag och rös till på tanken på vad som faktist kan hända henne. "Call me if you here some thing from her" sa jag och stannade upp.

"I will" sa hon och tystnade. "Bye Haz"

"Bye" sa jag och la på.

 

Jag började små springa för att leta efter henne. Jag var riktigt orolig över henne. Jag stannade upp av att en tjej sprang på mig med sin mobil.

"Oh my god!" sa tjejen och kramade mig. Ett fan alltså.

"Can I take a photo with ya?" frågade hon och jag nickade.

"But after I really have to go" sa jag hastigt och fake log ett foto med henne. Jag hoppades bara att léendet såg bra ut. Jag kysste henne på kinden som jag bara gör smått med fans och vinkade fanet hejdå och började genast springa för att leta efter Jen. Vart kunde hon vara? Vart börjar jag? Jo, parken.

 

 

Vart var kvinnan? Jag har letat exakt överallt. Parken, Torget. Nord till Syd. I hela London! Jag har tagit taxin hit och dit och sprungit åt ena hållet till det andra. Vart var hon? Jag sprang in i en liten gränd och började gråta. Jag gick längre in i gränden och satte mig ner längst in. Tårarna rann och rann och slutade aldrig. De borde vara slut vid det här laget. Jag kände mig helt misslyckad.

Plötsligt hörde jag mörka grova röster som svängde in mot gränden. Männen kom närmare och närmare mot mig. De tre männen pratade högre och ropade högt ut i luften mot mig när de såg mig. Jag ställde mig upp och torkade en sista tår.

"Well isn't it the Barbie Doll named Harry we have here" sa den ena av dem högt. Den andra knäckte fingrarna på knogarna och sträckte på dig.

"The one in the girl band that have it like the king him self" sa den tredje med riktigt grov röst. "Fucking gay"

Jag backade och vände mig om för att springa. Jag hann springa några få steg för än en av dem tog tag i nacken på min tröja. Jag kände ett slag i ryggen och ett slag på huvudet mot marken. Det ända jag kunde känna var smärta och sorg. Jag kämpade inte mycket imot. Jag förtjänade varje slag. Det jag gjort mot Jen är avskyvärt. Jag hatade mig själv.

 

Jag tittar upp. Allt är dimmigt. Jag ser knappt något. Jag ställer mig upp. Men tappar balansen och tar imot mot den röda tegelväggen. Jag tar stöd mot den och försöker ta mig frammåt. Jag vinglar fram ur gränden och går längst gatan. Jag vinglar till ofta. Det känns som att hela världen snurrar. Huvudet dunkar och det känns som att huvudet skulle spricka. Jag tar på näsan som jag känner är svullen. Jag tittar på handen som jag ser är röd av blod. Världen snurrar fortfarande. Huvudet dunkar ihållande och mina ben känns kluvna. Mitt hjärta var krossat. Jag tittade med blicken över vägen efter Jen. Det ända jag tänker på är att hitta henne. Jag ser inte klart alls. Allt är suddigt och allt snurrar. Jag känner hur tröjan är blöt av något. Jag tar på magen och det svider till. Jag tittar ner men trillar. Det var ett hack. Jag hade blivit kniv huggen. Jag försöker ställa mig upp igen men allt bara vinglar. Hela kroppen känns svag och olivlig. Det ända jag ville var att höra Jens röst och förlåtande. Och se hennes léende och inte tårar. Jag känner mig död. Mitt liv är fullständigt krossad. Jag försöker ropa på Jenna men det kommer inget ur mig. Jag ramlar igen och försöker titta upp. Men allt är suddigt och snurrar. Jag känner hur hjärtat kämpar för att överleva. Men plötsligt, blir allt, helt svart.

 

 

Jag springer över ängen vid sjön. Det lagom långa gräset är vackert i månens sken. Jag känner hur halsbandet dunkar mot bröstkorgen medans jag springer. Det fick mig att tänka på Harry. Hela situationen är igentligen helt överdriven. Jag känner ånger i hela kroppen. Min ilska var inte lika nödvändig än vad som varit. Jag hade inte behövt tryckt ut de dära tårarna utan jag skulle ha pratat med honom i lugn ton på direkten. Ångern kryper upp i armar och ben och jag börjar springa snabbare. 'Idioten kanske inte är en idiot' tänker jag högt. Jag saktar ner farten igen. Eller är det jag själv som är idioten? Jag stannat upp. Jag känner det ilskna men underbara pirret jag hade första gången jag pratade med Harry efter chocken med Rich. Jag tänker på hela den kvällen. Och hela veckan efter. Vi har ju haft det helt underbart! Jag kommer på mig själv att jag har gjort fel. Jag borde själv ha pratat med honom som en mogen kvinna och löst allt. Inte springit iväg som en rädd flicka. Jag tänker på hur mycket jag igentligen gillar den dära krullhåriga grabben. Jag tänker på hur lycklig jag är över att ha träffat honom. Jag börjar springa igen men mot en annan riktning. Jag springer mot gatan och tar upp mobilen. Jag ringer Harry. Men det kommer ingen ton. Jag ringer flera gånger men det kommer inte en ända ton. Jag tittar på telefonen efter service och det hade jag. Jag känner oron komma men tänker sedan snabbt om "Ungen har säkert stängt av telefonen såklart" sa jag högt och började sedan springa mot en taxi som står och väntar. Jag knackar på rutan och han öppnar den och jag frågar om den är ledig. Han nickade och jag satte mig i bilen. Jag sa addressen till Louis och Harry.

 

Bilen stannar och jag betalar med de ända pengar jag hade kvar och det räckte nästan helt precis. Jag torkar svetten med en våt servett lite överallt på kroppen och springer sedan upp för trappan på hotellet till deras rum. Jag knackar och hör steg komma mot dörren.

Dörren öppnas och jag ser Eleanor - Louis flickvän stå där och le. Men sedan sjunker léendet. Antagligen kom hon på all drama om mig och Harry. För jag antar att hon vet.

"Hi Jen" sa hon glatt men inte helt som vanligt.

"Hello darling" sa jag och log smått. "Harry is home right?" sa jag sedan och hörde själv att jag lät osäker på rösten.

"No, he was looking after you actuatelly but we think he have given up now I mean" hon tog en paus men fortsatte. "He've been gone for like 5 hours or something like that" sa hon. Jag kände oron i kroppen.

"He doesn't answer his phone" sa jag med smått darrig röst. "Can I come in?" frågade jag. Hon nickade med ett léende och öppnade dörren mer så att jag skulle kunna gå in helt fritt. Jag gick in och tog av mig skorna och vandrade till deras vardags rum och ser Louis halvt ligga slarvigt över hela soffan.

"Hello Lou" sa jag och han ryckte till.

"Wow your quiet!" sa han och satte sig rakt i soffan. "Have you talked to Hazza?" frågade han glatt som alltid.

"No and thats why i'm here. He doesn't answer his phone!" sa jag och han nickade. "Let's call the other boys"

 

Vi hade ringt alla och alla hade kommit hit. Inklusive Steff och Danielle. Vi satt allihopa i vardagsrummet och ingen hade en aning vart Harry var. Alla hade  försökt ringa honom men ingen fick fram en ton. Vi alla var riktigt oroliga.

Jag själv var så orolig att jag trodde jag skulle svimma. Jag fick hämska tankar i huvudet. Tänk om han tagit livet av sig på grund av detta. Jag hade bara hämska tankar i huvudet och började snabbt gråta floder. Steff klappade smått på ryggen och Liam hämtade servetter till mig som jag kunde torka tårarna med. Niall satt och höll tårarna tillbaka. Det såg man rätt kraftigt. Alla var helt nere. Ingen var glad. Ingen skämtade eller något. Vi skulle ringa polisen imorgon om han då fortfarande inte hört av sig. Vi alla bara väntade på ett samtal från någon. Eller att någon skulle komma in i rummet. Och den någon, var Harry.